Jag har lärt mig att inte lita på mig själv. Det är som om jag saknar grundförståelsen om hur jag är i förhållande till omgivningen. Jag uppfattar på det sättet att jag inte har kontakt med min kropp. Jag kan se och uppleva ett möte men jag kan inte uppleva mig själv i mötet, så att säga. Det har gjort att min så kallade autopilot, den som gör att jag automatiskt hantera händelser i min omgivning, fungerar dåligt.
Att jag inte kan lita på mig själv med denna autopilot är väldigt konkret för mig. Det blir att jag får svårt med balansen, jag har svårt att ta i ett vattenglas utan att spilla etc. Mycket förenklat, klara jag inte av att få ihop det jag ser med min kropp.
På ett sätt, skulle jag säga, att jag lever i en bildvärld utan förankring i mig själv. Detta har gjort att jag har varit mycket dålig i att kunna hantera möten med andra. Vad som blev min första strategi var att dra mig tillbaka och få skydd av föräldrar och syskon. Men i skolan kom verkligheten att knacka på. Det verkar som om att frånvaro av kontakt med min kropp så har lärandet inte fungera på ett smidigt sätt. Det upplevs som att jag inte får tillträde till det som kopplas till min kropp.
Detta har gjort att de affekter som jag få och är tänkta som ett underlag för att handla i mötet baseras på det jag ser och inte på det kroppen känner. Jag får inte balansen, förankringen i mig och min kropp, utan blir överväldigad av omgivningen. Jag får inte heller hjälp i att fokusera på det som är viktigt för mig i omgivningen. I stället för att kroppen, hur den ska röra sig i situationen, berättar för mig vad jag ska fokusera på, tittar jag nu på allt. Det gör att mina rörelser är inte synkroniserade, jag tittar på en sak när jag försöker röra mig mot ett annat. Jag blir klumpig och får ingen styrsel på mig.
Först efter jag hade fått ett inre språk, kom jag att förstå att jag inte kunde lita på det som kom upp i mitt huvud. Utan att jag behövde bryta ned och ifrågasätta allt. Att på något sätt hitta början så att jag kunde få en förståelse över situationen i mötet.
Vad jag försöker uppnå är att komma till en punkt i livet, jag skulle kunna känna att jag faktisk litar på att min kropp, att jag litat på mig själv. För just nu är allt som är mig en språklig konstruktion, mitt jag, mitt så kallade det, min kropp, den hörs inte.
Min livsupplevelse är att när jag steg för steg lyckades erövra den språklig förmåga, speciellt byggandet av det inre språket, få förmågan att bryta ned, förklara, göra liknelser, kunde jag också få en förmåga att relatera till min omgivning och hantera mötet med andra, i alla fall bättre än innan.
Den lärdom jag har dragit av detta är vikten av att bygga upp ett inre språk och på något sätt förklara min kropp med detta. Att öppna upp en kanal av ömsesidig förståelse.