Något som har blivit uppenbart sedan jag, så att säga kom ut med min diagnos, är känslan att experterna tittar på en, observerar en som en guldfisk i sin skål. De är intresserad av att beskriva de beteenden som de kan observera och sedan en teori om hur jag tänker. Intressent att ta med mig i detta samtalet är inte stort. Vad man vill, är att jag ska nicka och medge, att de har rätt. Sedan förväntas det att jag ska vara med i samtalet för att lära mig hantera det tankesätt som de bestämt att jag har.
Reaktionen, då att jag uttrycker en skeptisk reflektion på deras åsikt, är oftast av chock och nästan förnärmad attityd. Det förväntas inte att guldfisken ska ha en åsikt, eller kanske,ännu värre, en egen fundering på orsak och verkan i ens liv. Intresset är på det ytliga, det av yttre saker observations bara, inte att försöka ta med mina erfarenheter med i beräkningen.
Genom att jag har en lång tid i mitt liv inte officiellt har haft diagnos så märker jag skillnaden i hur jag blir bemöt. De har mindre tilltro till vad jag säger och uttrycker mig som peson med språkstörning än innan även om jag i sammanhanget har fått mer kontroll över min personlighet. Frustrationen ligger i att inte bli bemöt som den expert man är på sig själv. Det jag eftersträvar är ett samtal där jag kan lära mig mera om mig själv och hantera de problem som funktionsnedsättningarna innebär. Inte behöva argumentera varför jag inte tycker att deras narrativ inte fungerar.
Utan de vill helst förklara för mig, guldfisken, vad det är för fel på mig, eller vad som inte är fel på mig. Vilket oftast är värre för det är så långt från min verklighet så att det bara blir smärtsamt. Utan att behöva komma in till min fiskskål, den värld som jag lever i.
Ibland funderar jag på om det inte är motpersonens egna inneboende ångest som ligger till grund för deras ointresse att hantera det viktiga, det svåra i ens berättelse. Det jag tycker mig märka är nämligen att normal typiska personer är generellt mycket dåliga på att hantera sina negativa känslor. Förklaringen jag har på detta är att de inte på samma sätt som en NPF har behövt hantera alla de negativa känslor som bubblar upp.
För att slippa hantera sina känslor, kräva att jag ska anpassa till deras narrativ, i stället för att lyssna på mitt.
Eller man vill hellre titta in i fiskskålen än att försöka förstå hur det är att titta ut ur den.
Comments